top of page

Döden ger liv 
Tetralogi

Del 1  Himmel du andas!
Del 2  Allting har sin tid
Del 3  Allt förvandlas 
Del 4  Dom dyrbaraste gåvor


 

Dying we live 
Tetralogy

Part 1  Ah yet you are breathing!

Part 2  Everything has its time
Part 3  Everything changes
Part 4  The most precious gifts



 

Pehr_Hilleström-Carl_Michael_Bellman.jpeg

Carl Michael Bellman, född 4 februari 1740 (enl. g.s.) i Stockholm, död 11 februari 1795 i Stockholm, var en svensk skald. Hans mest kända verk är diktcyklerna Fredmans epistlar och Fredmans sånger.

Bellman brukar betraktas som en av Sveriges nationalskalder, och har kallats "Nordens Anakreon", vilket syftar på de backanaliska aspekterna av hans verk. Hans diktning har varit mycket viktig för senare svensk litteratur, och hans betydelse för denna har jämförts med William Shakespeares för den engelskspråkiga.

Bellmans produktion var synnerligen riklig och omväxlande. Den omfattade bland annat dikter, visor, ordensparodier, skådespel, översättningar och religiös diktning. Bland figurerna i hans sånger märks urmakaren Fredman, musikern Movitz, korpral Mollberg och den prostituerade Ulla Winblad, men även gestalter hämtade från den bibliska, grekiska, romerska och fornnordiska mytologin. Han arbetade ofta med kontrasterande stilnivåer och genreblandning i ett och samma verk, så att vad som till en början verkade som en pastoral kunde övergå i supfest och samlag.

 

Melodierna i hans sånger lånade han liksom andra sångförfattare ofta från melodier som var populära i samtiden. De kom bland annat från opera och operett, dansmusik och folkvisor och arbetades om så att de passade hans syfte. I vissa fall, såsom "Träd fram du nattens gud", har man inte hittat någon källmelodi. Huruvida Bellman då själv skrivit melodin eller om källmelodin fallit i glömska är en fråga som inte går att besvara. - Wikipedia.

henning__mankell.jpg

Det är ungefär 230 år sen Bellman dog, utarmad och eländig. Men hans poesi lever som aldrig förr. Hans förmåga att hantera liv och död, erotik och vin, skräck och vånda, yster glädje och djup melankoli, är oöverträffad i den svenska poesin och sångskatten.
I Bellmans diktning och sång går det fortfarande att se sig själv; varje tid, hur skiftande den än är mot tidigare tider, är ändå alltid ”Bellmans tid”.

Henning Mankell, författare  

(Foto: Lina Ikse Bergman)

FÖRORD

 

Utan döden vore inga sånger

 

När vi föds till den här världen gör vi det vanligtvis med ett skrik. Kanske av smärta då lungorna fylls av luft för första gången; att andas eller inte andas. Kanske av förändringens chock, kylan, det okända, livet i ett annat forum. Av längtan tillbaka; att inte andas. Att än mer vilja framåt; andas, andas. Kanske av konflikten.

När Peter Ekberg Peltz´s album Döden Ger Liv föds för lyssnaren sker det däremot med ett skratt. Ett barns bubblande kluckskratt, kanske det ljuvligaste ljudet i universum. Skrattet ger mig bilden av en fjäril som förlöses ur sin puppa, Fjäriln Vingad. Puppan, den källa varifrån vi alla kommer, Vila vid Denna Källa. Fjärilen omvandlas till röst, poetisk och suggestiv, som varsamt tar oss med på en resa i fyra akter med ändhållplats ånyo Vid Denna Källa. Källan, dit vi alla återvänder. Vi föds och vi dör ur och i samma källa. Det är vad det här albumet berättar för mig.

Hur ska man förstå det som inte går ihop men ändå är samma sak? Att livet och döden inte är motsatspar, att det senare inte kommer och rycker bort det förra. Fast det samtidigt är just så. Döden tar sina steg samtidigt med Livet, är dess drivkraft. På samma sätt som Tiden, är den bara där och allt vi kan göra är att hitta strategier att förhålla oss till den. Och Livet, det vill säga det levande livet, blir möjligt i det spänningsfält som uppstår inom oss då vi förhåller oss till denna ”fasliga björn”. Och där föds sångerna.

Att kunna ta emot det vi vet kommer tas ifrån oss är förenat med mycket smärta. Ingen av oss kan förstå vad döden riktigt är. Det går ju inte att tänka att vi inte finns, för då vi tänker den tanken är vi någon som tänker, och då finns vi. Förnekar vi dödes existens kan vi inte leva i ro, vårt inre hamnar i någon slags manisk kramp. Men har vi döden ständigt i blickfånget kan vi inte heller leva. Att veta - utan att förstå - och inte veta samtidigt, det är vad vi behöver klara av. Och de olika sätt på vilket vi gör det får vi ta del av på detta album, en musikalisk beskrivning av livet som produkt av förhållningssättet till en omöjlig ekvation.  

Om albumets första akt målar upp ovan beskrivna utgångspunkt för livet kan man säga att de övriga beskriver människans navigerande i spänningsfältet. Vi får följa hennes oscillerande rörelse mellan alltför närsynt umgänge med dödens stumma ofrånkomlighet till flyktens eufori. För det vi vet men inte förstår kan bli för tungt ibland. Men all glädje är inte flykt! Det är som om det finns en försoningens glädje, en glädje gjord av sammet, den som har en tämjd björn lufsandes vid sin sida.

Att våga ta emot det vi ska förlora, att våga ta emot för att vi ska förlora. Allting har sin tid och Är Jag Född Så Vill Jag Leva. Allting har sin tid och nu är det Ja. Om den här musiken är någonting så är den ett Ja. Den vemodiga rösten har hela tiden glimten i sitt öga. Den lyckas samtidighet och ur det svåra porlar en bäck av liv och fjärilar.

Träd fram du nattens gud, du som mildrar. I naturen är livet och döden ett och detsamma. Där är källan i vilken de möts och förenas. Där är tonerna.

----

 FÖRORD

 

Utan döden vore inga sånger

 

När vi föds till den här världen gör vi det vanligtvis med ett skrik.

Kanske av smärta då lungorna fylls av luft för första gången; att andas eller inte andas.

Kanske av förändringens chock, kylan, det okända, livet i ett annat forum.   

Av längtan tillbaka; att inte andas. Att än mer vilja framåt; andas, andas. Kanske av konflikten.

När Peter Ekberg Pelz album Döden Ger Liv föds för lyssnaren sker det däremot med ett skratt.

Ett barns bubblande kluckskratt, kanske det ljuvligaste ljudet i universum.

Skrattet ger mig bilden av en fjäril som förlöses ur sin puppa, Fjäriln Vingad.

Puppan, den källa varifrån vi alla kommer, Vila vid Denna Källa.

Fjärilen omvandlas till röst, poetisk och suggestiv, som varsamt tar oss med på en resa

i fyra akter med ändhållplats ånyo Vid Denna Källa. Källan, dit vi alla återvänder.

Vi föds och vi dör ur och i samma källa. Det är vad det här albumet berättar för mig.

Hur ska man förstå det som inte går ihop men ändå är samma sak?

Att livet och döden inte är motsatspar, att det senare inte kommer och rycker bort det förra.

Fast det samtidigt är just så. Döden tar sina steg samtidigt med Livet, är dess drivkraft.

På samma sätt som Tiden, är den bara där

och allt vi kan göra är att hitta strategier att förhålla oss till den.

Och Livet, det vill säga det levande livet, blir möjligt i det spänningsfält som uppstår inom oss

då vi förhåller oss till denna ”fasliga björn”. Och där föds sångerna.

Att kunna ta emot det vi vet kommer tas ifrån oss är förenat med mycket smärta.

Ingen av oss kan förstå vad döden riktigt är.

Det går ju inte att tänka att vi inte finns, för då vi tänker den tanken är vi någon som tänker,

och då finns vi.  (Eller?)

Förnekar vi dödens existens kan vi inte leva i ro, vårt inre hamnar i någon slags manisk kramp.

Men har vi döden ständigt i blickfånget kan vi inte heller leva.

Att veta - utan att förstå - och inte veta samtidigt, det är vad vi behöver klara av.

Och de olika sätt på vilket vi gör det får vi ta del av på detta album,

en musikalisk beskrivning av livet som produkt av förhållningssättet till en omöjlig ekvation. 

Om albumets första akt målar upp ovan beskrivna utgångspunkt för livet

kan man säga att de övriga beskriver människans navigerande i spänningsfältet.

Vi får följa hennes oscillerande rörelse mellan alltför närsynt umgänge

med dödens stumma ofrånkomlighet till flyktens eufori.

För det vi vet men inte förstår kan bli för tungt ibland. Men all glädje är inte flykt!

Det är som om det finns en försoningens glädje, en glädje gjord av sammet,

den som har en tämjd björn lufsandes vid sin sida.

Att våga ta emot det vi ska förlora, att våga ta emot för att vi ska förlora.

Allting har sin tid och Är Jag Född Så Vill Jag Leva.

Allting har sin tid och nu är det Ja.

Om den här musiken är någonting så är den ett Ja.

Den vemodiga rösten har hela tiden glimten i sitt öga.

Den lyckas samtidighet och ur det svåra porlar en bäck av liv och fjärilar.

Träd fram du nattens gud, du som mildrar.

I naturen är livet och döden ett och detsamma.

Där är källan i vilken de möts och förenas. Där är tonerna.

Ernst Brunner 1.jpg
Ernst Brunner 2.jpg

CD 1
 

CD 2

 1. MOVITZ BLÅSTE EN KONSERT   ep51  5:22  MOVITZ BLEW SO MERRILY  

 

 2. GUBBEN NOAK   S35  2:30  OLD MAN NOAH

 

 3. ALLT FÖRVANDLAS  3:19

 

 4. SOLEN GLIMMAR EP48  3:11  NOW THE SUN GLEAMS IN THE SKY

 5. DYRBARASTE GÅVOR EP80  0:50   HERDINNAN / PASTORAL 

 6. ULLA MIN ULLA EP71  4:51  TO ULLA AT HER WINDOW 

 7. FJÄRILN VINGAD S64  3:15   BUTTERFLY IN ROYAL HAGA 

 8. DANSMÄSTARN EP 69 3:40

 9. MENUETT  Dm  JOHAN WIKMANSON 4:47

10. DEN SNÅLE OCH TILLTAGSNE GÄSTEN  S60  5:52

11. GRÅT FADER BERG EP 12  4:18   ELEGY ON THE FIGHT AT GRÖNA LUND TAVERN

12. SLIDDER SLADDER - SKRUVA FIOLEN Ep2  3:00   SCREW UP THE FIDDLE 

13. FRAM MED BASFIOLEN EP7  5:07

14. TILL MUTTER PÅ TUPPEN EP67  4:51 

15. VILA VID DENNA KÄLLA EP82  4:52

 

1. PROLOG Intro från EP82 - 2:35 * AH YET WE ARE BREATHING!
Maskerad.jpg
pingvinomslag_video copy.jpg

 

   

 

             

1. Prolog        

                                 

Intro till Döden ger liv. Himmel du andas! -se skönheten i åldrandet, förgängligheten och inte minst kunna vara tacksam över att fortfarande andas efter erfarenheter av Covid-19…

 

2. Gubben är gammal ep 27

Möte med åldrandet. ”Gubben är gammal urverket dras. Visaren visar timman ilar---”

 

3. Födslosång ep 43

Om sårbarheten i att föda, födas och leva i denna så obarmhärtiga närhet till döden och ”masken dold i blomman bådar blommans död. Allt suckar för naturens lag…”

 

4. Vaggsång till min son Carl

Kan smärtan av att förlora sitt barn någonsin lämna? Vårt behov av tröst av nytt liv vaggar oss till sömns…

 

5. Märk hur vår skugga ep 81

Våra avsked till våra kära ser så olika ut. Här ett porträtt ur tiden när Grällmakar

Löfbergs maka lämnat in skylten.

”Hon från Dantobommen skildes idag. – torstig var hon och torstig är jag, Vi är torstiga alla!”

6. Adagio

Till kära mor på Bruna Dörren Ep 24

Källarsång Sång 15

 7. ”Kära Syster mig nu lyster med dig tala förrn jag dör”

”Se stjärnorna de blänka och nattens kulna dimmor stå. Jag orkarej mer tänka. Ej se, än mindre gå…”

 10. Vårt liv är en maskerad - Drick ur ditt glas ep 30

 

11. Är jag född så vill jag leva och må väl på bästa vis...

 

12. Träd fram du nattens gud sång 32

Naturen som tröst och läkedom.

Sitter i bilen tillälldes av min svärfar Bellman kännaren Paul Britten Austin att lära mig inför hans stundande död och begravning. utveckla bilfärd till Gustaf Boethius begravning.

 

 13. Glimmande Nymf ep 72

Här ur denna oerhört sensuella erotiska epistel träder en stor innerlig ömhet fram. ”Cajsa Du dör- Himmel hon andas! Döden ger liv” är ett uttryck för den yttersta hänryckning. Den fysiska känslan av världens försvinnande under kärleksakten. Att våga förlora kontrollen – utlämnad. Kvinnan i mannen får blomma.

Movitz blåste en konsert

Gubben Noak

Himmel du andas! Fnitter är den underbaraste medicin mot gravallvaret och duktigheten. Jag älskar sbba färder mellan allvar och skratt – mellan mörker och ljus!

De dyrbaraste gåvor

Hyllning till Ulla Winbladh ep 80 ep 71

Fjäriln vingad sång 64

I naturens sköte finns så mycken läkedom och som pappa alltid sa. Strunta i böckerna. Livets visdom kan du bäst lära av kvinnorna min son.

Slidder Sladder folket klagar

Skruva fiolen ep 2

Sjung dansa och var glad - svara ja så blir vi glada.Stråken släng—ganska riktigt!

Ditt kall är viktigt.

Båd för Öra Syn och Smak,

Döden ger liv! Himmel du andas!


Prolog från Epistel 82

Himmel! hvad denna Runden, 

Af friska Löfträn sammanbunden,

Vidgar en plan i Lunden,

Med strödda gångar och behag. 

Ljufligt där löfven susa,

I svarta hvirflar grå och ljusa,

Träden en skugga krusa,

Inunder skyars fläkt och drag.

Tag, Ulla tag,

Vid denna måltids stunden, 

Ditt glas som jag.

Himmel! hvad denna Runden, 

Bepryds af blommor tusen slag! 

Af blommor tusen slag.

Dying we live! Ah yet you are breathing

 

Prolog - Epistle 82

Heaven, this leafy bower

Enwreath'd of ev'ry tree and flower

Offers the eye a dower

Of pleasant paths and gravell'd ways.

Softly the leaves are sighing

Their darkling shadows whirling, flying

Each leaf to each replying

Where o'er a bought the zephyr plays.

Raise, Ulla, raise 

Thy glass this festive hour

To all our days!

Heaven, this leafy bower 

Its blooms a thousandfold displays!

A thousand blooms displays!

2. TIMGLAS EP 27 - 4:15 * HOURGLASS

FREDMAN'S EPISTLE No. 27

Which are his last thoughts

Age’d am I, my watch is wound up,

Hurrying hands its hours are shewing,

Death has an hourglass placed by my cup,

My bottle with his arrows bestrewing.

Thirsty I gaze on my sun and my star.

Wanderer, hear my lament from afar.

Movitz, to rest I am going.

Clearest of wombs, delightful embrace,

Flower whose being in sorrow was wasted,

Which in a birth-bed the cause of my days

le father voluptuous tasted.

Both now are sleeping! To bed they have crept.

Sing, Movitz, sing how the eye it wept

Where 'neath a cypress they rested

Staggering shade, red-Visag'd and drear,

Bacchus alone did thee inherit;

Slobbering accents of brandy and beer ~

Know then thy father, see there his spirit!

Fröja and Bacchus once lent thee a glow.

Movitz, with forefathers’ bones below

Let now my ashes be buried.

GUBBEN ÄR GAMMAL EPISTEL nr. 27

Som är dess sista tankar

 

Gubben är gammal, urverket dras,
Visaren visar, timman ilar.
Döden sitt timglas har stält vid mit glas,
Kring buteljen strött sina pilar.
Törstig jag skådar min Stjerna och Sol.
Vandringsman hör nu min Basfiol
Movitz, din tjenare hvilar.
 

Klaraste sköte, ljufliga barm!
Sorgligt den blommans lif föröddes,
Som gaf min far, till min sveda och harm,
Vällust i den säng där jag föddes.
Men båda sofva. Guds lif i förtret! 
Sjung Movitz, sjung om hur ögat gret.
Vid de Cypresser som ströddes.


Raglande skugga, brusiger min,
Skapad at Bacchus gå till handa;
Bläddriger tunga af bränvin och vin.
Känn där far min, känn där hans anda.
Fröja och Bacchus gaf kring den et sken.
Movitz lät bland mina fäders ben
Detta mit stoft få sig blanda.

3. FÖDSLOSÅNG EP43 * BIRTH SONG 6:21

BIRTH SONG

 

(Song No. 19)

Ah, deaths he is a frightful bear, 

Each day and hour our life requiring;

The sparrow and the eagle share 

His cruel blow, and fall expiring,

At nature's law all creatures sigh

At nature's law all creatures sigh

(Ep 27 verse 2)

Clearest of wombs, delightful embrace,

Flower whose being in sorrow was wasted,

Which in a birth-bed the cause of my days

le father voluptuous tasted.

Both now are sleeping! To bed they have crept.

Sing, Movitz, sing how the eye it wept

 

FREDMANS EPISTEL 43

To Ulla Winblad written on a delicate occation

 

Warm more ale and bread

Fetch Madam Wingmark's kettle 

Lay cummin in, a little

Heat our copper bowl on griddle 

Glowing red!

Make up a bed

Of swansdown, silks; oh lessen 

Her pains, Susanna, hasten!

Run for cradle, chair and basin, 

Hurry, I said!

Close her door, instead

Draw the curtains gently round, befriend her, 

Astrild to thy nymph be tender

Whom thou seest in her splendour

All her wounded feelings wait on thee in dread

 

Warm more ale and bread

Fetch Madam Wingmark's kettle 

Lay cummin in, a little

Heat our copper bowl on griddle 

Glowing red!

 

 

Mull Rhenish and spread

Milk ginger, candy by her, 

No candle, dear, deny her, 

Anything she can desire

Lighten her dread! 

Oh sing to her, do

Her anxious heart is burning

The blood within returning

Soon must seek to cool its yearning 

Leap, and be two

Beauty, what rue!

Deaths in thousands all around thee glower, 

Even in this loving hour

Thou must taste of death's dread power: 

Worm in blossom hid foretells the flower is dead

Warm more ale and bread

Fetch Madam Wingmark's kettle 

Lay cummin in, a little

Heat our copper bowl on griddle 

Glowing red!

FÖDSLOSÅNG

(Sång Nr. 19) 

Ack, döden är en faslig björn:

han kräver livet varje timma.

En tätting och den stolta örn,

de måste samma våld förnimma:

allt suckar för naturens lag. 

allt suckar för naturens lag. 

 

(Ep 27 vers 2)

Klaraste sköte, ljufliga barm!

Sorgligt den blommans lif föröddes,

Som gaf min far, til min sveda och harm.

Vällust i den säng där jag föddes.

Men båda sofva. Gutår i förtret!

Sjung Movitz, sjung om hur ögat gret.

FREDMANS EPISTEL 43

Till Ulla Winblad skriven vid ett ömt tillfälle

 

Värm mer Öl och Bröd,

Län Madam Wingmarks kanna,

Lägg Kummin i, Susanna,

Värm vår stora Kopparpanna

Illene röd. 

Fort bädda en Säng,

Med Svandun, Silkes-täcken;

Gesvindt, precist på fläcken,

Vagga, Stol och Mässing-bäcken,

Skaffa i fläng;

Stäng dörren, stäng.

Fäll gardinerna helt sakta;

Astrild kom, din Nymph upvakta,

Kom och Hennes glans betrakta,

Hännes känslor vänta ömt ditt understöd. 

 

Värm mer Öl och Bröd,

Län Madam Wingmarks kanna,

Lägg Kummin i, Susanna,

Värm vår stora Kopparpanna

Illene röd. 

 

Renskt Vin, Mjölk och Mjöd,

Mer Ölost-vassla, kära!

Mer Socker, Ingefära,

Alt hvad skönt hon vil begära.

Lätta dess nöd; 

Sjung Nymphen en sång,

Dess hjerta ängsligt brinner;

Det blod där inne rinner,

Snart en ljuflig svalka finner, Delar sitt språng;

Skönhet, hvad tvång!

Tusend dödar kring dig stimma;

Ända i din kärleks timma,

Måste du en död förnimma;

Masken dold i blomman

bådar blommans död. 

Värm mer Öl och Bröd,

Län Madam Wingmarks kanna,

Lägg Kummin i, Susanna,

Värm vår stora Kopparpanna

Illene röd. 

4. VAGGSÅNG - CRADLE SONG 4:17

CRADLE SONG


For my son Carl

CARL MICHAEL BELLMAN 1787

 

Sleep, sweet tiny Carl, in peace, 
‘T will soon be time to wake thee; 
Time to taste our time’s disease
Whose bile shall ne’er forsake thee
What’s our world? An isle of woe
Breathing, born to death we go; 
To soon the grave will take thee.

 

In a field a stream ran by. 
A straying from his fellows.
Once a little lad did spy.
His face among the billows, 
Brief his image fair is seen
In the pretty wavelets green –
Then only weeds and willows 

 

Such is life upon our earth, 
The swift years disappear. 
Scarce we’re born to joy and mirth, 
Then laid upon a bier.
Tiny Carl shall so reflect,
Seeing pretty flow’rs have deck’d.
The springtime of the year.


Namnlös.png

VAGGSÅNG

Till min son Carl 
CARL MICHAEL BELLMAN 1787 

Lilla Carl, sof sött, i frid,
Du får tids nog vaka,
Tids nog se vår onda tid
Och hennes galla smaka.
Verlden är en sorge-ö,
Bäst man andas, skall man dö
Och bli mull tillbaka. 

En gång, där en källa flöt
Förbi en skyl i rågen,
Stod en liten gosse söt
Spegla sig i vågen:
Bäst sin bild han såg så skön
Uti böljan, klar och grön,
Bäst han inte såg'en. 

Ja så är med vår lefnad fatt,
Och så försvinna åren:
Bäst man andas godt och gladt,
Så lägges man på båren.
Lilla Carl skall tänka så,
När han ser de blommor små,
Som bepryda våren. 

Vyssa lulla, lilla Vän,
Din välgång alla gläda.
När du vaknar, sku vi sen
Dig klippa häst och släda;
Bygga korthus, blåsa kull

Sofva nu, lull lull lull.
Och små visor kväda. 

Mamma har åt barnet här
Små guld-skor och guld-kappa,
Och om Carl beskedlig är,
Så kommer rätt-nu pappa,
Lilla barnet namnam ger.
Vyssa lulla! Ligg nu ner
Och din kudde klappa.

VAGGVISA FÖR MIN SON CARL

Detta är en av Bellmans mest spridda visor; man kan hitta den i folklig tradition på landsbygden över hela norden. Vaggvisan är skriven i augusti 1787, då sonen Carl var en dryg månad gammal. Bara några veckor tidigare hade sonen Elis dött två år gammal i kopporna. Melodin som Bellman valde är den vanliga så kallade "fiskarebåtsmelodin". Texten påminner delvis om en tidigare visa kallad Prints Carls Waggewisa. Prins Carl, som kom att heta hertig Carl och senare Carl XIII, var den som Bellman namngivit sin son efter.


När jag tio månader efter ha förlösts på Södra BB  Stockholm söder av en jordemoder hamnade min egen moder  på sjukhus nära döden under en längre tid.  En barnflicka 17 år anställdes för att ta hand om mig -  det skrikande barnet vars Smärta av för tidig separation var för stark för den unga jungfrun, som till slut fick nog och såg att som enda utväg med en kudde kväva det outhärdliga ljuden som oavbrutet kom ur bebisens mun.

Den räddande ängeln som kom och avbröt denna min alltför tidiga död var farsan. 
Tack Pappa!  Och för dina vaggsånger, sagor och oändliga berättelser i gungstolen.
Men du kunde väl för helvete ha väntat med att dö själv - tills jag hunnit bli vuxen på riktigt. 
Du var ju aldrig sjuk inte ens förkyld innan du helt plötligt dog. Min nära döden upplevelse med svårigheter att få luft har varit ett stort trauma att bearbeta under stora delar av mitt liv.
Och nu i Coronans tid har Covid 19 bidragit till fortsättningen av skapandet 
av mitt kommande album ”Döden ger liv – Himmel du andas!”

5. MÄRK HUR VÅR SKUGGA EP 81 MARK OUR SHADOW 8:51

FREDMAN'S EPISTLE NO. 81

To Quarrelsome Löfberg, at the Dante Barrier in the house of mourning,

Composed by the graveside

 

 

Mark how our shadow, mark Movitz, mon frere,

One small darkness encloses,

How gold and purple that shovel there

To rags and rubbish disposes,

Charon beckons from tumultuous waves,

Then thrice this ancient digger of graves.

For thee ne’er grapeskin shall glister.

Wherefore, my Movitz, come help me to raise

A gravestone over our sister.

 

Ever desirous and modest abode

Under the sighm'g branches,

Where time and death a marriage forebode

’Twixt beauty and ugliness’ ashes:

To thee ne'er jealousy findeth her way,

Nor happiness' footstep, swift to stray,

Flitteth amid these barrows.

E'en enmity arm'd, as thou seest this day,

Piously breaketh her arrows.

 

The little bell echoes the great bell's groan.

Robed in the door the precentor

Noisome with quiristers' prayerful moan,

Blesses those who enter.

The way to this templ'd city of tombs

Climbs amid roses' yellowing blooms,

Fragments of mouldering biers,

Till black-clad each mourner his station assumes,

Bows there deeply in tears.

So to her rest, from scuttle and dance,

Quarrelsome Lo’f'berg, your wife went,

Into the grass where your furious glance

Backward turns, thin-neck'd, on strife bent.

From Danto Barrier taken to die,

With her all our lusty merriments fly.

Who now for bottles shall call?

Thirsty she was, yet more thirsty am I ;

Thirsty we are, each and all.

Each and all.

MÄRK HUR VÅR SKUGGA EP 81

Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen Diktad vid graven vid jordfästningen av Löfbergs hustru på Maria kyrkogård i Stockholm.
 

Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere!
Inom et mörker sig slutar,
Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där,
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älf,
Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf,
Mer du din drufva ej kryster.
Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf
Grafsten öfver vår Syster.
 

Ack längtansvärda och bortskymda skjul,
Under de susande grenar,
Där Tid och Döden en skönhet och ful
Till ett stoft sig förenar!
Till dig aldrig Afund sökt någon stig,
Lyckan, eljest uti flygten så vig,
Aldrig kring Grifterna ilar.
Ovän där väpnad, hvad synes väl dig?
Bryter fromt sina pilar.
 

Lillklockan klämtar til Storklockans dön,
Löfvad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,
Helgar denna orten.
Vägen upp til Templets griftprydda stad
Trampas mellan Rosors gulnade blad,
Multnade Plankor och Bårar;
Til dess den långa och svartklädda rad,
Djupt sig bugar med tårar.
 

Så gick till hvila, från Slagsmål och Bal,
Grälmakar Löfberg, din maka;
Där, dit åt gräset ja långhalsig och smal,
Du än glor tilbaka.
Hon från Danto bommen skildes i dag,
Och med Henne alla lustiga lag;
Hvem skall nu Flaskan befalla.
Torstig var hon och urtorstig är jag;
Vi ä torstiga alla.

 

Torstiga alla ...
 

BellmanCornelis.png
Gubben är gammal

ADAGIO

Att vara eller inte vara

ja det är frågan

att andas eller inte andas 

Ja vi andas 

eller

andas

andas ... 

Johan Wikmanson ur d-moll kvartett 

Wikmanson undervisades i klaverspel och generalbas av kapellmästaren Henrik Philip Johnsen och sattes 1770 i lära hos en matematisk instrumentmakare i Köpenhamn, varifrån han dock på grund av dålig behandling rymde och snart återvände till Sverige.

Där anställdes han 1771 vid postverket och 1772 vid nummerlotteriet, där han blev kamrer 1778. Dessutom blev han organist i holländska kyrkan och senare, 1781, i Storkyrkan.
Han blev 1788 ledamot av Musikaliska akademien, 1796 direktör för denna akademi och 1797 tillika lärare i harmoni och kontrapunkt vid dess läroverk.

Vintern 1972 skrev Wikmanson en egen visbok av Bellmans dikter

ADAGIO

To be or not to be

That is the question

To breathe or not to breathe 

Yes we are breathing

or

Breathe

Breathe ...

Johan Wikmanson ur d-moll string quartett

Wikmanson was taught piano and general bass by the conductor Henrik Philip Johnsen and was apprenticed in 1770 to a mathematical instrument maker in Copenhagen, from where he ran off due to poor treatment escaped and soon returned to Sweden. There he was employed in 1771 at the Post Office and in 1772 at the number lottery, where he became chamberlain in 1778. Therefore he became organist in the Dutch Church and later, in 1781, in the Great Church. In 1788 he became a member of the Academy of Music, in 1796 directly for this academy and in 1797 also a teacher of harmony and counterpoint at its educational institution.

 

In the winter of 1972, Wikmanson wrote his own songbook of Bellman's poems

7. KÄRA SYSTER EP 24 6:42

Fredmans Epistel nr 24

Till kära mor på Bruna Dörren

 

Kära syster, mig nu lyster
med dig tala förr'n jag dör.
Dubbelt öl ger gott humör,
enkelt öl jag aldrig smakar.
Brännvins ångst mitt hjärta skakar,
och jag står vid gravens brädd
som en Bacchi hjälte klädd,
men föraktad och försmädd,
för min egen skugga rädd.

 

Kära syster, min nu lyster
att få taga mig en sup;
sen gå i mitt mörka djup.
Uret pickar, Charon skickar.
Tag mig den och den,
kära mor, jag hickar.
Bacchi safter fröjda mig än.

 

Usla tider! Vad det lider,
bara kursen nederslås,
bättre köp på brännvin fås.
Men då lever jag ej mera,
andra hjältar då hovera.
Kan ni tro, då, kära mor,
jag skull' få en sup så stor,
jag skull' supa, om ni tror,
liksom runius, Lucidor.
Usla tider! Vad det lider,
mitt benrangel faller ner,
men min mun åt glaset ler.
Supar flera! Ge mig mera!
Bacchus, ingen ann,
skall mig balsamera
som en stor namnkunniger man.

Systrar, hören! När i rören
uppå krogen glas och stop,
drick min skål då allihop,
sjung om kärlek, vin och lycka,
om de kval en törstig trycka
och om hur en rusig man
paradiset vinna kan,
om den eld i blodet rann,
när han första druvan fann.
Systrar hören: Bruna Dören
stäng för allting väl igen;
lät min hamn få bulta sen.
Inte droppen! Halt, lät opp'en!
jag måst' gå; farväl
båd', med själ och kroppen!
Hit en sup, jag törstar ihjäl.

 

  • Carl Michael Bellman

Kära syster mig nu lyster

Med dig tala förr´n jag dör

Med dig tala förr´n jag dör

Dubbelt öl ger gott humör

Enkelt öl jag aldrig smakar

Brännvin ångst mitt hjärta skakar

Och jag står vid graven brädd

Som en bacchi hjälte klädd

Men föraktad och försmädd

För min egen skugga rädd

 

Kära syster mig nu lyster

Att få taga mig en sup

Sen gå i mitt mörka djup

Uret pickar

Charon skickar slup

Tag mig den och den

Kära mor jag hickar

Bacchi safter fröjda mig än

 

Usla tider

Vad det lider

Bara kursen nederslås

Bara kursen nederslås

Bättre köp på brännvin fås

Men då lever jag ej mera

Andra hjältar då hovera

Kan ni tro då kära mor

Jag skull få en sup så stor

Jag skull supa. Om ni tror

Liksom runius lucidor

 

Usla tider  - vad det lider

Mitt benrangel faller ner

Men min mun åt glaset ler

Supar flera - ge mig mera

Mer!

Bacchus ingen ann

Skall mig balsamera

Som en stor  

 namnkun -un-niger man

 

Systrar hören!

När i rören

Uppå krogen glas och stop

Uppå krogen glas och stop

Drick min skål då allihop

Sjung om kärlek vin och lycka

Om de kval en törstig trycka

Och om hur en rusig man

Paradiset vinna kan

Om den eld i blodet rann

När han förstadruvan fann

 

Systrar hören. -  bruna dören

Stäng för allting väl igen

Lät min hamn få bulta sen

Inte droppen

Hålt!  --- lät opp´en

Men

Jag måst gå farväl

Båd med själ och kroppen!

Hit en sup

Jag törstar ihjäl

8. KÄLLARSÅNG S15 3:01

Fredmans Sång nr 15

KÄLLARSÅNG

Kom sköna källar-flickor
i hurtigt språng, i tripp och trav,
slå upp båd' sprund och svickor,
och låt mig supa därav;
Törstig är jag,
natt och dag,
matt och svag;
Giv mig vin av femton slag.

Hur ljuvligt månd' det vara
att tappert dricka glasen ut,
och se sig själv i fara
att dimpa var minut!
Hurtigt! jag ler,
rättnu ser
jag ej mer
att gå hem till mitt kvarter.

Jag vill ej vara nykter
för allt för mycket mycket godt;
Man lever så betryckter
när intet vankas vått;
Jag håller för,
strupen bör
som ett rör
läskas, vätskas, tills man dör.

Så drickom nu i botten,
ack, hjärtans gubbar! Gör er flit;
I denna sällhets lotten
så vankas ingen nit.
Klingande glas
gå i kras
i kalas,
när där många klunkar tas.

Så väckas glada tankar
i Bacchi äkta paradis.
Friskt bär upp många ankar
av Franskt och Portugis;
Ingen nu tål
någon skål
i vårt skrål,
supa är vårt ändamål.

Se stjärnorna de blänka,
och nattens kulna dimmor stå;
Jag orkar ej mer tänka,
ej se, än mindre gå;
Gubbar minsann,
på varann
måste man
nu förlikas som man kan.

Jag dimper över ända,
min hjärtans supebror, jag ber,
din skål min vän, kan hända
vi aldrig råkas mer;
Nu ha vi fått
mycket godt,
mycket vått,
som vårt hjärta efterstått.

 

  • Carl Michael Bellman

Ur Carl Michael Bellmans Fredmans sånger(1791). Tolkad av Peter Ekberg Pelz. Sång 15 är av allt att döma en av de äldsta bland Fredmans Sånger. Den härstammar från första hälften av 1760-talet, en period under vilken Bellmans dryckesvisediktning var långt sparsammare än den skulle bli efter 1765 - och långt mer traditionell. Visan är en klassisk representant för den s.k. situationsvisan, en dryckesvisa om drickandet och om dryckeslaget. (G Hillbom) Källmelodin är en fransk vaudeville.

9. BRÖDERNA FARA VÄL VILSE EP35 4:11

FREDMAN'S   EPISTLE  No.35

Concerning his fair one and her fickleness

 

Truly the brethren go often astray 'Mid glasses, but never for taverns.

All to the land of the grapes find a way.

Drink brother, a little, I pray.

Hear how they stumble and scrape in the sand,

Fumble for doorways to Bacchus's caverns,

Bloody of lip how they beat on them, and

Go headlong with tankard in hand.

Father lffovilz, fill up for me;

My girl has forgotten me, I die faithful. Day         and night will I drunken be

Till all my misery flee.

 

Hot-headed brothers, at dicing so rash, By tankards ever declaiming,

Drinking, they swallow a quart in a flash,

-With rapiers cutting a dash.

The dice go a-tumbling, the arguments <:lash,

Now    of a  broomstick and now of a church-spire;                

Meanwhile the waiter, despicable trash,

Curses, demanding his cash.

Dice, ah yes, it's thewaythey fallI

A spark for my pipe, sir, I thank'ee kindly.

In my mind I've the wench's ska.I,

.T ho ' she  has   ost me my all.

 

Gifts have I given, and glimmering gold, The babe to the poorhouse I've taken,

And when it died, sir, I drank on its mould So  deep the gravedigger roll'd.                                     

Tell me, have I, when the watchman patroll'd,

Once that lascivious harlot forsaken?

 

Risking for her sak  ·a·:wh ippin g, I'm told, I've routed those champions bold.

Yet, my Anna-Greta, yet

I, like a sparrow, en.s n a r ' d and taken, Once again for my freedom fret,

Whom death itself ,vould forget.

Fill up my glass, sir, and maybe the pain

Will yield to its exquisite savour.

Tears down my nose, sir, now trickle amain.

Ska.I1 My heart's easy again.

Scarce fifty years have I liv'd, yet I fain Friends to ye all will now safely assever Liquor so rare as I've yesterd y ta' en

Is balm for a woman's disdain.

Drip a drop or two on my sore,

And on my heart, sir, do me that favour. Damn my soul, but the pain'll pass o'er paJ Stand me a dram, sir, onemore1

 

Ah, when I think on her heavenly hue And roguishly fiery glances, 

'Then will my heart, sir, a leadweight for rue, Bottles forever eschew.

He breast's a shimmering cloud i'the skies; Froja denies me yet  Froja entrances.  

Palsied my hands are, and dazzl'd mine eyes.

Heaven, new agonies rise1 Yet, my Anna-Greta, you

Know very well who the fickle wench is. Devil take you, deceitful shrew1

Hey, waiter, pour out. ,-J    It'll do.

FREDMANS Ep. 35

Angående sin sköna och hennes obeständighet   

 

Bröderna fara väl vilse ibland
Om glasen men intet om krogen
Alla de hitta til drufvornas land
Drick bröder, drick litet grand
Hör hur de stulta och skrapa i sand
Famla på dörrar och bulta med knogen
Ragla och tumla med stopet i hand,
Och blöda om tunga och tand.
Fader Movitz, slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen;
Natt och dag jämt i fylleri,
Skal all min sorg gå förbi.

Bröderna gräla om brickor och kast,
Vid Ölbägarn jämt demonstrera;
Somliga dricka et qvarter i hast,
Och draga klingorna hvasst;
Tärningar trilla, och brickan står fast;
Gubbarna slamra och stolt discurera
Än om et kyrktorn och än om en qvast;
Men Kyparn han svär som en gast.
Hå ja ja ja, det är så, ja!
Slå eld på min pipa, ge mig mera.
Flickans skål uti tankarna,
Fast hon har kostat mig bra.

Ja jag har gett hänne skänker och guld;
På barnhuset skaffa jag Barnet;
Barnet det dog; med Calas på dess mull
Jag söp Dödgräfvaren full.
Ofta ha Paltarna gått på patrull
Jag har då friat det lid'liga skarnet,
Vågat för hänne båd' ryggbast och hull,
Och slagit de hjeltarna kull.
Men, min Anna Greta! men!
Nu är jag lik fogeln snärd i garnet,
Som vil ut til sin frihet igen,
Och har knapt döden til vän.

Slå i åt mig; kanske smärtan förgår
Af safternas ljufliga syra.
Tårarna rinna på näsan; Gutår!
Mitt hjerta bättre nu mår.
Knapt har jag lefvat i femtio år,
Dock kan jag tryggt för Er alla bedyra,
At sådant Finkel som jag söp i går
Är kostligt mot kärlekens sår.
Dryp en droppa eller två,
Och häll den på hjertat, häll man fyra;
Svedan skal ta mig tusand förgå;
Tag blott en sup ofvanpå.

Aj! när jag tänker uppå hännes hy
Och ögonens brinnande lekar,
Hjertat af ängslan så tungt som et bly
Vill från buteljerna fly;
Bröstet det liknar en sväfvande sky;
Fröja mig lockar och Fröja mig nekar;
Händerna fängslas, mig ögonen bry.
Ach himmel! min sorg blir nu ny.
Men, min Anna Greta! nog,
Nog vet du nu väl på hvem jag pekar,
Fan i dej så du mig bedrog!
Slå kypare i. - Det är nog.

10. MASKERAD - JERGEN PUCKEL EP79 1:32 DRICK UR EP 30 7:15

FREDMAN'S   EPISTLE  No.30

 

Drain off thy glass! See death upon thee waiting,

Sharpens his sword and peers in at thee door.

Be not afraid! He but essays the grating, 

Friend, to thy tomb; and grants the one year more. 

Movitz, consumption is laying thee in the grave, man! 

---Pluck an octave, man! 

Tune thy sweet notes, sing life's fair spring of yore. 

Yellowish hue, and small cheeks hotly burning, 

Shrunken thy chest, and shoulders as of lath.

Let's see thy hand! Each vein the blood returning, 

Swollen and damp, as from heated bath. 

Sweaty thy palm is, its art'ries all stiffen'd.

---Play till thou'rt deafen'd.

Drain off thy bottle, drink and sing and laugh!

 

Heavens, thou diest! Each cough with fear inspiring

Hollowly grates, and all thy parts repine.

White is thy toungue, thy frighten'd heart expiring,

Muscles and flesh, all soft to death incline.

Breathe! Ah, preserve us! Such fumes from thy throttle. 

---Reach me the bottle! 

Movitz, thy health! Skål! Praise the god of wine! 

 

From out his bowl thy death away is dripping; 

Laughing and gay, thy life he takes by stealth.

'Burning fiery worms' thou, Movitz, oft art sipping 

From this same glass; full sinister its walth.

All is consum'd now, all rheum'd now thy gazing.

---"My guts, sir, are blazing!" 

Hast thou the strength once more? Ah, yes, good health!  

Well, then a toast: to Bacchus farewell waving

From Fröja's throne, a last, a long adieu!

Fondly the blood, thy veins a last time laving, 

Seethes to its spell. Then violently spew.

Sing, read, forget; weep, bethink thee and ponder: 

---Wilt thou go yonder?

Movitz, wouldst die? Ah no! Good health to you!

11. ÄR JAG FÖDD SÅ VILL JAG LEVA S16 7:22

FREDMANS SÅNG NR 16

 

Är jag född så vill jag leva och må väl på bästa vis
Som en Adam med sin Eva ut i paradis

Stekta sparvar ut i munnen få
Dricka nektar, sova sött och uppå rosor gå
Klappa den mitt hjärta tänker på
Sjunga visor dansa polska, tumla då och då

Vid min flaska vill jag somna
Vid min kära vakna opp
När min hjärne börjar domna
Saktar sig mitt lopp

FREDMANS SONG NO 16

Am I born, then I will be living
Well and truly on this wise
To my Eve, like Adam, cleaving
Here in paradise

Roasted sparrows munching ev'ry day
Quaffing nectar, sleeping sound,

I'll go my rosy way
Fondle her who o'er my heart holds sway
Singing ditties, dancing polskas,

tumble as I may

By my bottle let me slumber
By my girl will I awake
When sad thoughts my brain encumber
Time an end will make

 

12. TRÄD FRAM DU NATTENS GUD SÅNG 12 6:26
13. GLIMMANDE NYMF EP. 72 6:15
Fästpunkt 1
bottom of page